Hej.
Har inte hunnit skriva nått sen Norrköpingsspelningen.. ingen har väl riktigt klarat det heller. Man vet inte riktigt vad man kan säga. Det känns som att inga ord räcker till.
Kön och insläppet funkade bra, även om staketet vek sig och allt höll på att falla samman.
Jag, Camilla och Amanda var först in vid staketet, bortsett från Gabriella.. sen kändes det som en evighet innan de andra kom fram, men de kom och alla som jag kände väl hamnade på första raden.. som det brukar, ska och skulle vara.

Först kom Markus Krunegård ut på scenen och han var grym, såklart.
Körde båda mina favoritlåtar, vilket iofs var ganska väntat: Jag är en vampyr, Hjälp.
Han spelade tyvärr inte stjärnfallet.. det var lite synd för jag gillar verkligen den låten.
Samma nätter väntar alla, med världens finaste synthslinga.. Ja, jag stod med rysningar just då.

Efter honom så kom Sören och hälsade lite.. haha, han är så trevlig. Blir verkligen glad av att prata med honom.

och så efter Sören, själva huvudnummret.
kent. Det var väl ganska exakt så det såg ut när de klev på scenen..
underbara, underbara kent.
Konserten var väldigt bra, som vanligt.. fast låtlistan var ganska grå.
Kommer dock aldrig bli mätt på t.ex. stenbrott, blåjeans, LSD och ganska många fler guldkorn.
Första tåren kom nog under Om du var här, fast det försökte jag blinka bort innan Amanda och Emma såg, fast när håll ditt huvud högt började så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre.
Sen innan mannen i vita hatten så försökte jag verkligen anstränga mig för att sluta grina och passa på att titta på världens finaste innan det är försent, men det gick inte för då skulle Jocke stå och snacka om hur låååång tid det kommer ta innan vi ses igen. Vi det laget så stod jag dubbelvikt över staketet och gömde ansiktet, och så stod jag tills extraverserna började.. kände också att Amanda gjorde detsamma där någongång och så kände jag någons hand på axeln, vet inte vem.
Under extraverserna stod jag och torkade ansiktet med mitt svettband för det var helt blött av tårar. Vill inte att de ska se att jag gråter liksom, även om Sami uppenbarligen märkte, igen. Han måste tycka att jag är fånig.. fast det kanske jag är?
Efter konserten stod alla runt mig och slogs om en handduk jag letade upp Jånna och när jag hittade henne och kramade henne började jag gråta igen.
Sen satt vi vid staketet tills man inte fick vara kvar längre och Gabriella och Emeli och alla som är precis som en själv kom med tårar i ögonen.
Och vi bara stod där, inget behövdes egentligen sägas för alla visste exakt hur det var och hur det kändes.
Alla var där, men något saknades.
Sen var det slut.

// Veronica