Första dagen på Popaganda och klockan är strax efter 18:30, luften börjar bli kall och himlen ljust blå, lite lätt rosa. Familjen börjar att spela och det är it began in Hässleholm-holm-holm-holm-holm... Det är min tjugofemte, kanske trettionde spelning, jag har tappat räkningen för längesedan, och den är fin, en av de allra finaste.

Efter ett par låtar, jag vet inte när, har jag hamnat ett par rader framför mina vänner, och Johan T Karlsson stannar upp och säger att en speciell gäst ska komma upp på scenen, jag tror i alla fall att han säger så, och jag hinner knappt blinka, jag tappar bort mig själv bland alla ord, och jag vänder mig om mot mina vänner, och det är ungefär som när man var liten och ramlade med cykeln, då när mamma eller pappa kom fram och frågade hur det gick, gjorde det ont, och man började att gråta, inte stillsamt, inte vackert, bara innerligt. Så är det när jag vänder mig om och ser mina vänners förvånade ansiktsuttryck. Jag gråter varken stillsamt eller vackert, bara innerligt.

För upp på scenen kliver Martin Sköld.



/ Frida